Idag orkade jag äntligen springa milen utan att ge upp. Det är första gången sedan halvmaran och jag känner mig jätte stolt :-). Det tog precis 1h denna gång vilket jag är helt nöjd med efter det långa uppehållet. Nu måste jag bara hålla moralen uppe i 17 springpass till sedan har det blivit en vana. Vet inte vart jag hört det; men när man börjar träna och vill fortsätta på längre sikt utan att ge upp efter en vecka måste man ta sig igenom 21 träningspass, sedan anses det ha blivit en vana och man bara gör det utan att tänka. Låter kanske mycket men enligt mig är det rätt logiskt. Det brukar ta så lång tid för mig innan jag bara tränar utan att behöva planera eller sucka varje gång träningkläderna ska på. För mig blir det en vana att ex. varje mån och tisdag ta en springtur i skogen och det sker bara "no string attach".
Gårdagens renovering gick även bra, trots tristessen. Vävlimstricket fungerade jätte bra och nästan all tapet släppt från väggen (nästan smärtfritt). Nu ska vi försöka hyra en slipmaskin och börja slipa väggarna innan det är dags att fortsätta med målning och tapetsering. Vill så gärna se slutresultatet med tapeten och allt, hoppas resterande tid kommer gå smärtfritt :-)
Trots tristessen igår hade jag och sambon grymt roligt tillsammans...tack älsklingen min. "You made my day"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar