Den sista delen var TjejVasan och jag är så glad att det är över, ingen mer nervositet, ingen mer ångest över att jag inte kan. Jag tog mig igenom dessa tre mil på ren vilja och envishet blandat med tårar och ilska. De tre första km var hemska, det gick bara uppför och jag grät många tårar under denna period. Nu märkte jag av min dåliga teknik extra mycket! Resten av loppet var också hemskt men när jag kom till 2 mil släppte allt och jag orkade inte jaga Madde längre. Utan jag körde mitt lopp och försökte inte ramla så mycket. Efter att jag lämnat tio gånger slutade jag räkna, så dålig var jag. Det värsta var en nedförsbacke när jag ramlade som en fura och slog i svanskottan + bakhuvudet, då kunde jag inte hålla tårarna bort. Tur att jag hade skidglasögon på mig så jag kunde dölja min tårfyllda ögon.
Den sista milen gick också rätt fort, kilometrarna räknades ned i behagligt tempo och tillslut var jag äntligen på upploppet och var så glad att vara i mål. All ångest släppte när jag passerade mållinjen, nu är det över, jag klarade det, så himla skönt :-)
Efter loppet hittade jag Madde och vi bytte om innan Mamma kom och vi tog tåget tillbaka till Klockargården i Tällberg. Här serverades tre rätters middag och sedan var det Mello. En toppen kväll helt enkelt :-) och en skön dag som innebär slutet på ett kapitel och nu måste vi hitta ett nytt projekt för att kunna starta nästa....Jag tyckte ett Triahtlon, vad tycker ni??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar