Vart försvann tiden...

Kvällen vart inte riktigt som jag hade planerat, utan det trevliga sällskapet i Uppsala får bli framflyttat till nästa vecka istället. Hade mer än gärna fått prata av mig, tror jag, om mitt psyke hade klarat av det. Istället blev det en mysig familjemiddag hemma hos mamma och pappa tillsammans med en utsökt sushi från storstaden. Inte helt fel det heller.

Jag kan inte förstå vart tiden på kvällen försvinner varje dag, jag hinner knappt med någon innan det är dags att sova och idag har jag t.o.m haft vilodag från träningen. Jag måste nog sluta tänka på tiden hela tiden och hur snabbt den tickar framåt, kan ändå inte påverka något. Utan endast mitt handlade är formbart och det måste jag nog jobba på. Det är ok att inte göra någon en kväll utan att känna skuldkänslor, det är ok att sätta mig själv före andra, det är ok att visa sig svag, det är ok att inte klara av allt själv, osv....jag har så många murar framför mig hela tiden och det är bara jag som lider av dessa ingen annan. Så sluta oroa dig och slå ner en mur i taget. För inga underverk sker över natten. Förändring tar tid. Glöm aldrig det. Så nu kör vi...rock on :-)