När man åker till skolan själv varje dag och åker samma sträcka, är det lätt att tankarna vandrar. Idag är inget undantag och åter igen hamnade jag i mitt tycka synd om Jessica stadium. Började fundera på exakt vad jag ska ha på mig under den fina middagen i Sandhamn och kom fram till att min garderob verkligen behöver uppdateras. Mitt senaste klädplagg var nog mina löparbyxor som jag fick när jag fyllde år i januari av mamma och innan dess var det nog en topp som jag fick i julas, som åter igen var från mamma. Visst e det tragiskt! Speciellt när jag hela tiden ser min lilla syster med nya kläder som hon mer än gärna visar upp. Och att jag hela tiden blir påmind hur bra hon ser ut och hur duktig hon är på att sminka sedan hon gått Make Up Artist utbildningen. Jag tror inte att folk förstår hur ont det gör att höra hur bra någon annan ser ut när man aldrig själv får höra det. Speciellt när det gäller ens lilla syster och det kommer från mamma.
Men den värsta händelsen som jag än idag kommer ihåg och kan gråta lite över ibland. Jag hade köpt nya kläder (kom dock inte ihåg vilket tillfälle det var, men kan ha varit min födelsedag för några år sedan) och tyckte att jag för en gångs skull såg rätt okej ut. Mitt självförtroende har aldrig varit på topp men just den här dagen var det ok. Nog med att min syster vet hur man klär sig snyggt men när mormor kom hem till oss och det första hon säger till mig är, hur snygg min lilla syster ser ut i sin kläder. Då ville jag bara sjunka genom marken. Jag tror som samt att det var min födelsedag, och så måste jag stå där och höra hur bra min lilla syster ser ut, utan att själv ens bli uppmärksammad. Tär verkligen på en, mer än vad man tror. Och nu ca 3 år senare, kan jag fortfarande tänka på och känna mig illa till mods och må ännu sämre! E jag så obetydlig och bortglömd??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar