Löpning är min fritid, min morot, min passion, mitt liv. Känslan att snöra på sig ett par löparskor för att möta världens alla hörn är obeskrivlig. Mitt sätt att ransaka mig själv och världen omkring mig. Efter min knäskada förra året försvann hela min identitet och passion, jag började märka mer och mer att jag inte var samma person längre. Nu efter alla tårar och rehab börjar gamla vanlig Jessica kommer tillbaka och det känns så jäkla skönt.
Idag var det därför dags för första kraftprovet efter skadan och mina nerver var verkligen på helspänn. Ville nästan avbryta innan loppet ens hade börjat men tog mitt förnuft till fånga och gick till starten.
Loppet gick faktiskt riktigt bra, dock att alla sprang om mig så försökt jag hålla mitt tempo och strunta i alla andra. Första milen var både lätt och tung och när jag passerade milgränsen på 52:47min rusade alla tankar genom huvudet. Det går för fort....sakta ned....det är långt kvar!! Fick lite panik men kände mig rätt fresh ändå. Jag försökte sakta ned för att orka alla resterande kilometer men det gick liksom inte. Jag sprang på och trots att jag totalt dog vid 17 kilometer var det bara att härda ut. Tiden flög förbi och den sista kilometern var magisk, jag njöt av varje sekund och jag vet att pappa vad med mig hela vägen. Även mina supportrar var helt magiska denna dag och hejade fram mig i mål, tusen tack allihop, ni är BÄST!!
Nu har jag crashat i soffan totalt och kommer inte resa på mig förräns måndag morgon. Tjingeling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar