Löpningen för mig innebär inte bara friheten att ta mig vart som helst med hjälp av benen och viljan utan mitt sätt att hantera stress och negativitet. Istället för att sitta hemma och grubbla ger jag mig själv ett miljöombytte och en möjlighet att rensa tankarna från allt, utan några andra själar i närheten. Sedan jag vart skadad har denna möjlighet inte funnits och nu börjar det att ge konsekvenser. Jag får ingen egentid längre, ingen möjlighet att rensa tankarna, ingen möjlighet att reda ut problem.
Jag behöver löpningen mer än vad jag tror och egentligen är det ganska tragiskt. Jag är ju inte dum, jag måste ju kunna hitta en annan utväg eller en annan väg att ta. Hur kan det vara så svårt?
Jag tycker inte att jag begär särskilt mycket, vill bara få möjligheten att springa när och vart jag vill utan begränsningar. Tog en promenad idag i blåsten men klarade inte mer än 20 min innan jag var tvungen att gå hem, klarade inte av att se alla löpare längst vägarna med deras nöjda ansiktsuttryck. Jag kände direkt att tårarna rullade ned för kinderna och det var inte värt smärtan utan rusade hem istället, innan för mina fyra väggar där jag känner mig säker. Usch....vilken hemsk känsla! En känsla jag känner oftare och oftare nu förtiden så fort jag ser en löpare. Jag vill dem inget illa och jag missunnar dem ingenting, utan jag vill också!!!
Jag vill bara springa....är det för mycket begärt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar